Då är man tillbaka.Som sagt efter oxberg var det bara uppförsbake, det sägs att efter oxberg är det nerför mot mål. Men det är en myt, kändes det som iallafall. Efter mycket slit och kamp mot tankar och kroppens fysiska kappasitet tog jag mig tillslut till hökberg på ren vilja. Även om det dragit snöret så jag inte fick fortsätta så var jag nöjd, jag hade tagit mig 7,1 mil på längdskidor, det är nästa dubbelt så långt som jag åkt i hela mitt liv uppdelat på 4 gånger.Men fast jag låg så långt efter klungan och de övriga åkarna var det folk längs med spåret ändå, och det hjälpte mig sista biten. De som stor bredvid hejade, gjorde vågen och bjöd på allt från köttbullar till chockolad. Har aldrig träffat så mycket trevligt folk på en och samma dag tidigare.Samtidigt som det var det värsta jag någonsin gjort så var det en enorm upplevelse, både arrangemanget runt om kring och testet av kroppen. Får ju verkligen lära känna kroppen, hur den funkar i total utmattning.Igår blev jag hemförd av min coach, det slog mig i bilen att det tar längre tid för mig att åka 7,1 mil skidor än vad det att att köra bil från Mora till Malmö..... Med två dagars distans till det hela kan jag ändå känna att jag kommer att åka upp igen, även om det nog inte blir Vasa loppet så nog något av de andra. Men då blir det mer gedigen träning, både styrka och teknik. Kanske tillochmed mental träning.....Nu vänta lång pappaledighet, och det ser jag verkligen fram imot. Kommer vara lite mer aktiv här nu när tiden ges, och ska även jobba lite på min grammatik. Ha det gott

Som många vet åkte jag årets Vasa lopp, nästan hela iallafall. Det började med en 9,5. Timmes körning i fredags kväll då vi anlände till Mora vid 01:30 ca. Checkade in i huset där vi skulle tillbringa nätterna under helgen, kan bara säga att vi som bodde där hade bästa tänkbara boende och service i Mora denna Helge. Stort tack till Stig från oss alla. Lördagen spenderade vi i Mora och gled runt och shoppade, fika och njöt av stämningen, det var härligt. Dagen D på söndagen började redan kl 03:00 med frukost och sen vidare till bussarna som tog oss till starten i Sälen. Vi tog första bussen, så jag trodde vi skulle vara bland de först i start området, men det var vi INTE. Så mycket folk där va, och alla sprang omkring lika yra som jag. Typ totalt ordnad kaos. Och det var svin kallt.. I 2 timmar ca stig i i start fållan och frös. Sen klockan 8 bar det iväg, jävla känsla när 16800 rör sig som ett lemeltåg samtidigt. Sen väntade 10 timmar skidor, visade sig att 9 mil var lite i längsta laget för min del. De först 5 timmarna kände jag mig kry och det var roligt att åka, fast det kändes som man inte kom någonstans. Sen efter evertsberg smög sig den berömda väggen fram och sen slog den mot mig med en enorm kraft. Har aldrig känns kraften försvinna ur kroppen så brutalt, går inte beskriva känslan när man sliter sig fram för allt man orkar men kommer ingenstans. Blir nästan en utomkroppslig känsla när man tänker och känner att man kämpar sig fram men kroppen knappt rör sig. När jag närmade mig oxberg trodde jag att alla krafter var slut, kändes så iallafall. Fast med hjälp av min coach som sprang längstes spåret bredvid mig och skrek på mig klarade jag uppförsbacken till porten med 1minuts marginal till snöret. Och då var jag bara tvungen att försöka nå nästa del mål också. Inte ge upp var mitt stora mål. Även om tanken slog mig, många gånger... Nu är det blöj byte på gång, återkommer med uppslutningen senare....